dolcefarniente

Det råder en ambivalens i den här staden. När man hälsar börjar man med en vanlig hälsningsfras men så genast kontrar man med att lägga till ett uttryck för osäkerhet. "Tja! Fast-eventuellt-inte". Det anses tydligen helt normalt för alla gör det, hela tiden. Ja det är väl bara att anamma sig.

Hallååå, ellerrr!

Ny stad? Check! Nya erfarenheter? Oundvikligt. Språkförvirring? Joråserusatt. Kulturkrockar? Garanterat!

Alla ingredienser för dolcefarniente är uppfyllda, så det är dags igen. Denna gång från det ordvitsande, go'-ande, räkfrossande, kextillverkande och nederbördsbegeistrade - Göteborg!

Det är lätt att hitta i Turin. Speciellt när man har 5 sek på sig att läsa skylten innan den är passerad.

Jag har varit sjuk den senaste tiden. Så sjuk som jag inte trodde att jag kunde bli utan att trilla av pinn. Jag har haft luftrörskatarr som inte blev bättre av att inte ligga i sängen de senaste två veckorna. Så prova inte det. Prova inhalation, injektion, örtbrygder eller andra dygder - men gör det i sängen.

Men jag är bättre nu intalar jag mig själv medan jag sippar på en whisky som smakar vatten och lyssnar till flöjtsången i mina luftrör. Lite som när det susar i vassen. Rogivande och tårdrypande vackert. Det är endast för att jag blir så rörd av melodin som jag behöver snyta mig var tredje sekund. Endast.

Kanske syndernas förlåtelse av en italienare?

Italienarna har börjat läsa min blogg. Tji fick jag och fick stå till svars för mina sarkasmer om det italienska levernet. Att skriva på svenska och tro att ingen annan skulle förstå trots att Google Translate kommit till världen var ungefär lika naivt som att åka till Thailand och tro att man kan prata obehindrat om strandgrannens fula badbyxor. Men! Jag är inte den som är den. Jag anser att någon kan kontra med att skriva en blogg om hur stelfrusna svenskar klarar sig i Turin. Det vore roligt att läsa om... Upp till kamp säger jag bara.

Men det är dags för lite välvilja mot våra italienska livsnjutare. Det har varit mycket klagande senaste tiden men inget kan ju sägas mot att de är lite duktigare än oss andra på att bejaka saker som är viktiga här i livet. Att klä sig snyggt t ex. De är fantastiskt välklädda. Jämt. Inte för mycket, inte för lite. Bara perfekt. En regnig kväll medan jag väntade på en kompis gled jag in i foajén på Operan och passade på att spana in aftonklädda operaentusiaster medan jag värmde mina arma fingrar. Inga chinos och magväskor, som ständigt letar sig in på kvällsföreställningarna i Stockholm här inte.

Dessutom kan de (och utövar) den i Norden utdöda konstformen att flanera. Speciellt på söndagar glider de fram på helgdagsstängda shoppinggator och på vägarna i prunkande parker, fönstershoppandes och samspråkande. Det får en att känna att morgondagens stress är en illusion. Mycket bättre än yoga eller annat så kallat stressreducerande.

Så varje italienare som får för sig att fortsätta översätta denna blogg kan lugna sina upprörda känslor, det är ändå bara slag underifrån.

Men nog med blödighet. Här kommer istället ett av Sveriges vackraste ord (...) enligt en god vän och läsare: Vinterkräksjuka.

Ta och googla den vettja!

Om det är något italienarna har specialiserat sig inom så är det att skapa sysselsättning för gemene man utifrån till synes ingenting. De är riktigt fantasifulla. T ex damen på Myndigheten för diverse koder som jag tidigare berättat om som får lön för att trycka på knappen på nummerlappsmaskinen åt dig. Vem hade kommit på det i Sverige?

Ett annat exempel är datasalen här på skolan. Om du ska skriva ut något vore det ju alldeles för enkelt att trycka på "print" och gå och hämta utskriften i skrivaren som står fem meter bort. Nej, varför inte skapa en tjänst här? "Jo det gör vi" måste någon av arbetsmarknadsministerns underhuggare har tänk, och dessutom gjort slag i saken. Därför måste man här, efter att ha tryckt på utskriftsknappen, gå fram till en liten kub mitt i datasalen där det sitter växelvis en till två snubbar som "jobbar", uppge din personliga kod till dem genom en liten lucka varefter de tittar igenom en lista på sina datorer och klickar "ok" när det hittat ditt nummer. Då skickas utskriften till skrivaren. Men det är inte slut där. Nej, då tar deras andra arbetsuppgift vid. Det finns nämligen inga papper i skrivaren och därför kommer det ut ur sin lilla kub, lägger i det exakta antalet papper som behövs för utskriften och sen kan du äntligen få din utskrift.

Men jag förstår dem, man måste ju ha ett arbete för att kunna strejka och de gillar de att göra. För mig som inte har full koll på lokalnyheterna framstår det som att det utbryter spontanstrejk lite då och då, men det är alltid oklart vilka som egentligen går ut på strejk och inte. Den mest intressanta strejken hittills var dock i måndags då vi fick veta att lektionen var nedkortad med en timme för att "idag utbryter strejk i tunnelbanan och den kommer att sluta gå kl 16.30". Det är bara det att tunnelbanan är automatiserad och körs utan förare. Che?

Jag hade lite av en katastrof igår. Satt och jobbade med ett skolprojekt i köket sent igår natt och tyckte att jag hörde svaga ljud från hallen men tänkte att det säkert var nån av de andra som var uppe och tassade. När jag skulle gå på toa och öppnar dörren till den mörka hallen hör jag plötsligt "plask plask". Jag står i en mindre Vättern av tvättmaskinsvatten, avrinningsslangen som vanligen ska gå till badkaret hade slingrat sig ut och ALLT vatten hade pumpats ut på golvet. I badrummet i denna lägenhet finns nämligen ingen avrinning (de har inte uppfunnit det här) så det vara bara att ställa sig och svabba hall, badrum och till och med köket halv två på natten... Suck på den!

Det är lite som att vara på långsemester här ibland. Först är det lyxigt och härligt att äta allt gott som finns att tillstå men efterhand börjar man så smått att längta efter det gamla vanliga igen. Riktigt så långt har det inte gott att jag börjat sukta efter Kalles eller köttbullar men nåt litet fiberbestrött att äta på morgonen vore inte helt fel efter en månad av vitt bröd och Nutella. Nog för att det är bland det bästa som skänkts från ovan men det räcker ungefär ut till hissen innan magen börjar kurra igen, och i detta land infaller lunchtimmen lite flytade mellan ett och två... Har varit runt på diverse panetterior och frågat om de har nåt con integrali men där pekar de alltid på samma sorts fnöskiga bröd som ser ut att kunna smula sönder bara genom att man tittar på dem, medan de kan baka ciabatta som är saftiga och sega så att bästa Hubbabubba skulle kunna bli grönt av avund.

Tyvärr är det inte mycket bättre på fling-avdelningen heller: chokladdränkta sockerbitar kanderade i honung. Kan innehålla spår av majs. Det syns att italienarnas huvudsakliga frukost - om det överhuvud taget tar mer än en caffè och en tidning på morgonen- består av kakor. Till och med kom-i-form-flingorna har socker som andraingrediens. Återigen, i början kunde man inte varit lyckligare om man hamnat i Wiliy Wonkas chokladfabrik men efter en månad av att ha varit konstant hög på socker börjar snålvattnet snarare rinna vid tanken på rågbröd och fullkorn. Var är dansken när man behöver honom?

Men! Det finns hopp. Jag har sett folk stryka omkring med Lidl-påsar lite här och var. Tyskarna brukar inte vara sämre de än danskarna på att baka bröd som duger i strid. Detta ska utforskas.


Garanterat fritt från fullkorn.

Romarna var framstående och föregångare inom många grenar på den tiden det begav sig, t ex med det avloppssystem som de byggde för över 2000 år sedan. I dagsläget finns det inte riktigt lika mycket avantgardism inom det området i det forna Romarriket.

Det är inte alls sällan som man möts av ett hål i golvet när man öppnar toalettdörren, ett sånt som man kan förvänta sig i mindre Gustavsbergsstols-frekventerade områden av världen men jag hade trots allt förväntat mig några fler riktiga vattenklosetter i Italien. Det är så lagom kul ute på klubbarna att slira runt i ballerinaskor på en porslinsplatta med en drink i ena handen och handväskan i den andra. Dessutom gäller det att vara kvick vid flykten för spolningsanordningen får oftast Syndafloden att framstå som en stilla strilande bäck i jämförelse.

En annan sak som man inte anser vara av vikt är lås till dörren. Det kan tyckas vara onödigt kanske men jag anser det vara av vikt när det inte sällan är unisex som gäller på toaletterna. Så åter, drink i ena handen, handväska i den andra och ett stadigt grepp om dörrhandtaget med den tredje. Nej det funkar liksom inte. Lägg därtill att toapapper "non c'e" - dvs "finns inte". Nej, det blir till att hålla sig till nästa Sverigebesök. Under tiden mantrar jag Susan Lanefelts visdomsord. Hon ska bara veta hur före sin tid hon var med det.

Efter en månads umgänge med mexikanare, brasilianare, tyskar och diverse kineser har min engelska gått tillbaka till fosterstadiet. Den är nu på samma juvenila nivå som min italienska. Allt jag kan hoppas på är att utvecklingen av italienskan går i motsatt riktning och förhoppningsvis snart nå puberteten.

Jag har insett att jag har börjat i fel ände när det gäller att lära sig språket här. Hädanefter ska jag fokusera på att lära mig kroppsspråket framför det talade. Italienarna gestikulerar nämligen gärna och mycket när de talar, nästan till den grad att det tar över talspråket. Det är inte ovanligt att deras axlar åker upp och ner med högre frekvens än vad deras läppar rör sig. Där talar vi snarare om sluddrandets förlovade land. Det är till och med så pass viktigt att uttrycka det man säger med händerna att förare som pratar i telefon medan de kör försöker hålla i mobil, ratt och växelspak på de mest fantasifulla sätt, medan händerna viftar hej vilt och foten trycker på gasen. Det går väl sådär.

Jag har varit misstänksamt skonad från den ökända byråkratin här i Italien. Tills för en vecka sedan.

Efter en halvtimme i kö på banken får jag veta att jag måste skaffa en codice fiscale, ett slags personnummer för utlänningar, för att få göra en insättning på banken. (Hittills har jag skrattat rått när andra Erasmus-studenter berättat om alla dokument de varit tvungna att skaffa. Somliga straffas på en gång, andra senare.) Naivt trodde jag så klart att mitt svenska pass skulle räcka som identifikation. EU-medlem? Nej sånt gäller inte här.

Så, iväg till Uffici Locali dall'Agenzia delle Entrate för att skaffa en codice fiscali. Där får man stå i kö till en bastant kvinna som med hög röst frågar vad ditt ärende är och därefter trycker hon på knappen för nummerlapp på en automat som hon släpat in bakom disken så att ingen annan ska kunna göra det. Se där, ett oumbärligt arbetstillfälle är skapat!

När man fått sin nummerlapp får man sätta sig och vänta igen. Länge.

Vid utbasonerandet av ditt nummer gäller det att vara snabb om man inte vill hamna hos kvinnan bakom disken igen. En trött handläggare bläddrar igenom dina papper, knappar in allt i datorn och tar tio kopior av passet och varje dokument, det är bra med back-up ifall att... Stämplar tio stämplar på varje sida och en i pannan, sen är man klar att gå.

Tillbaka på bankkontoret efter ytterligare en lång väntan i kö knappas alla uppgifter som går att komma på om dig in i datorn, därefter tas kopia på pass och codice fiscale och alla dokument skrivs självklart ut i trippelexemplar och stämplas och "skriv under här här här och här". Jag ville ju bara sätta in pengar på ett befintligt bankkonto... Vågar inte ens tänka på rutinen som skulle följa om man skulle vilja öppna ett eget konto.

Jag började med en ny sport när jag kom hit: åka-spårvagn-utan-att-stämpla-biljett-och-inte-bli-tagen-av-kontrollant. Det är en ansträngande sport som kräver full koncentration, ett stenhårt psyke och möjlighet till explosiv urladdning, dvs att kvick som katten springa fram och stämpla biljetten ifall en GTT-beklädd konduktör plötsligt kliver ombord.

Dock har jag insett att jag inte riktigt är rustad för denna sport. Ett ständigt flackande med blicken för att upptäcka motståndaren och stresshormoner som skjuter till höjden så fort någon med mörkblå jacka kliver ombord har fått mitt blodtryck att skjuta i höjden och åderförkalkningen att närma sig stalaktitstruktur. Jag som inte ens har samvete att planka in på betaltoaletter...

Nej, nu har jag köpt ett studentkort och börjar återfå mina normala blodvärden. Måste hitta någon ny sport för att hålla konditionen på topp.

Rom byggdes inte på en dag. Tror jag det, italienarna jobbar ju aldrig. Men jag tycks ha svårt att förstå det för jag glömmer det ständigt.

Förra helgen var vi iväg till bergen för att åka skidor. Kvällen innan hinner jag precis slinka in genom dörrarna som håller på att låsas till skiduthyrningsaffären. När jag kommer fram till uthyrningsavdelningen och säger att jag vill hyra skidor börjar fyra killar unisont att himla med ögonen och sucka "madre mia" eftersom klockan är en minut till stängning. Ja ja ge mig skidorna nu. Jag tittar lite bedjande på dem och säger "jaaa men...". Kan dom så kan jag. När de väl ojat klart går det plötsligt väldigt snabbt och vips står jag med pjäxor, skidor och stavar och är redo att gå. "När ska jag lämna tillbaka dem?"  frågar jag i dörren och får "måndag eftermiddag" till svar. Ja ja tänker jag, jag lämnar tillbaka dem redan på förmiddagen och får pluspoäng till nästa gång.

Kl 10 på måndagen stegar jag ut med pjäxorna i handen och skidorna över axeln. Det är varmt och svetten börjar lackas i pannan medan jag kånkar grejerna till spårvagnshållplatsen. Alla jag möter på vägen stirrar otroligt ogenerat på mig och mitt pick och pack. Trots att det är en stad vid foten av alperna ser de på mig som om jag kom rustad för en kamelsafari. Inte så långt kvar nu, tänker jag och biter ihop sista biten, kliver på spårvagnen och pustar ut.

Efter några hållplatser kliver jag av och blir smärtsamt medveten om mitt misstag när jag ser den ödestyngda synen av neddragna galler framför affärsfönstren. Det är ju måndag förmiddag. Italienare jobbar inte då. Heller.

Inget annat att göra än att ta spårvagnen tillbaka. Suck. När jag kliver av den, varm, trött och förbannad, bestämmer jag mig för att ta bussen de två hållplatser som leder fram till min port. 10 min till nästa buss. Lika lång tid som det tar att gå. Det är värt att vänta. Folket vid busshållsplatsen tittar. Glo ni bara! tänker jag och blir ännu surare.

20 min senare kommer bussen. Jag kliver på och det ångar lätt från hjässan. Jag är ännu surare över att lokaltrafiken ständigt och jämt är försenade, och när de väl kommer så kommer det tre fordon på raken. Okej, snart hemma igen, snart... Bussen åker fram till nästa hållplats och stannar, men istället för att fortsätta vidare stänger chauffören av motorn, tar på sig jackan och kliver av bussen. Nu har han slutat jobba. Jaha du. Det är väl lunch eller fika eller fotbollsmatch eller tidningsläsardags eller nåt men inte är det tid för jobb i alla fall. Nähe. Tack då. Hej då. Gå och dö.

Jag är ganska lång för att vara 175 cm jämfört med alla andra här. Det visade sig ha sina fördela härom kvällen på en reaggekonsert då jag insåg att jag står i det närmsta längst bak men ser ändå hur bra som helst. Bandet var riktigt bra, Easy Star heter dom och de gör covers på bl a Pink Floyd och Beatles.

Nåt som dock kanske inte är en fördel är att ha en Fiat panda eftersom den inte inger så värst mycket respekt bland andra bilförare. När vi kom ut från den två och en halv timmes långa konserten, kl två på natten, hade vår förares ovan nämnda bil blivit inklämd mellan två stora City Jeepar med ungefär ett hårstrås bredd tillgodo fram- och baktill. Minen på vår förare var oslagbar när han insåg vad han var tvungen att ta sig ur. Ett par italienska axlar har aldrig fallit så långt förut.