Tänk om, tänk rätt
Rom byggdes inte på en dag. Tror jag det, italienarna jobbar ju aldrig. Men jag tycks ha svårt att förstå det för jag glömmer det ständigt.
Förra helgen var vi iväg till bergen för att åka skidor. Kvällen innan hinner jag precis slinka in genom dörrarna som håller på att låsas till skiduthyrningsaffären. När jag kommer fram till uthyrningsavdelningen och säger att jag vill hyra skidor börjar fyra killar unisont att himla med ögonen och sucka "madre mia" eftersom klockan är en minut till stängning. Ja ja ge mig skidorna nu. Jag tittar lite bedjande på dem och säger "jaaa men...". Kan dom så kan jag. När de väl ojat klart går det plötsligt väldigt snabbt och vips står jag med pjäxor, skidor och stavar och är redo att gå. "När ska jag lämna tillbaka dem?" frågar jag i dörren och får "måndag eftermiddag" till svar. Ja ja tänker jag, jag lämnar tillbaka dem redan på förmiddagen och får pluspoäng till nästa gång.
Kl 10 på måndagen stegar jag ut med pjäxorna i handen och skidorna över axeln. Det är varmt och svetten börjar lackas i pannan medan jag kånkar grejerna till spårvagnshållplatsen. Alla jag möter på vägen stirrar otroligt ogenerat på mig och mitt pick och pack. Trots att det är en stad vid foten av alperna ser de på mig som om jag kom rustad för en kamelsafari. Inte så långt kvar nu, tänker jag och biter ihop sista biten, kliver på spårvagnen och pustar ut.
Efter några hållplatser kliver jag av och blir smärtsamt medveten om mitt misstag när jag ser den ödestyngda synen av neddragna galler framför affärsfönstren. Det är ju måndag förmiddag. Italienare jobbar inte då. Heller.
Inget annat att göra än att ta spårvagnen tillbaka. Suck. När jag kliver av den, varm, trött och förbannad, bestämmer jag mig för att ta bussen de två hållplatser som leder fram till min port. 10 min till nästa buss. Lika lång tid som det tar att gå. Det är värt att vänta. Folket vid busshållsplatsen tittar. Glo ni bara! tänker jag och blir ännu surare.
20 min senare kommer bussen. Jag kliver på och det ångar lätt från hjässan. Jag är ännu surare över att lokaltrafiken ständigt och jämt är försenade, och när de väl kommer så kommer det tre fordon på raken. Okej, snart hemma igen, snart... Bussen åker fram till nästa hållplats och stannar, men istället för att fortsätta vidare stänger chauffören av motorn, tar på sig jackan och kliver av bussen. Nu har han slutat jobba. Jaha du. Det är väl lunch eller fika eller fotbollsmatch eller tidningsläsardags eller nåt men inte är det tid för jobb i alla fall. Nähe. Tack då. Hej då. Gå och dö.
Förra helgen var vi iväg till bergen för att åka skidor. Kvällen innan hinner jag precis slinka in genom dörrarna som håller på att låsas till skiduthyrningsaffären. När jag kommer fram till uthyrningsavdelningen och säger att jag vill hyra skidor börjar fyra killar unisont att himla med ögonen och sucka "madre mia" eftersom klockan är en minut till stängning. Ja ja ge mig skidorna nu. Jag tittar lite bedjande på dem och säger "jaaa men...". Kan dom så kan jag. När de väl ojat klart går det plötsligt väldigt snabbt och vips står jag med pjäxor, skidor och stavar och är redo att gå. "När ska jag lämna tillbaka dem?" frågar jag i dörren och får "måndag eftermiddag" till svar. Ja ja tänker jag, jag lämnar tillbaka dem redan på förmiddagen och får pluspoäng till nästa gång.
Kl 10 på måndagen stegar jag ut med pjäxorna i handen och skidorna över axeln. Det är varmt och svetten börjar lackas i pannan medan jag kånkar grejerna till spårvagnshållplatsen. Alla jag möter på vägen stirrar otroligt ogenerat på mig och mitt pick och pack. Trots att det är en stad vid foten av alperna ser de på mig som om jag kom rustad för en kamelsafari. Inte så långt kvar nu, tänker jag och biter ihop sista biten, kliver på spårvagnen och pustar ut.
Efter några hållplatser kliver jag av och blir smärtsamt medveten om mitt misstag när jag ser den ödestyngda synen av neddragna galler framför affärsfönstren. Det är ju måndag förmiddag. Italienare jobbar inte då. Heller.
Inget annat att göra än att ta spårvagnen tillbaka. Suck. När jag kliver av den, varm, trött och förbannad, bestämmer jag mig för att ta bussen de två hållplatser som leder fram till min port. 10 min till nästa buss. Lika lång tid som det tar att gå. Det är värt att vänta. Folket vid busshållsplatsen tittar. Glo ni bara! tänker jag och blir ännu surare.
20 min senare kommer bussen. Jag kliver på och det ångar lätt från hjässan. Jag är ännu surare över att lokaltrafiken ständigt och jämt är försenade, och när de väl kommer så kommer det tre fordon på raken. Okej, snart hemma igen, snart... Bussen åker fram till nästa hållplats och stannar, men istället för att fortsätta vidare stänger chauffören av motorn, tar på sig jackan och kliver av bussen. Nu har han slutat jobba. Jaha du. Det är väl lunch eller fika eller fotbollsmatch eller tidningsläsardags eller nåt men inte är det tid för jobb i alla fall. Nähe. Tack då. Hej då. Gå och dö.
Kommentarer
Postat av: Oscar
Det är väl bara att inse att måndagar är en slirande helg för befolkningen söder om München som morfar brukar säga.
Nästa gång, lämna tillbaka grejerna när du känner för det :)
Postat av: Erika
Lisen! Din lite lætt sarkastiska blogg ær en ny favorit. Håller också med føregående inlægg, læmna tillbaks grejerna nær du kænner før det næsta gång. Brukar vara ok om man råkar vara från landet høgt upp i nord. :)
Postat av: Lisen
Haha ja det kan du lita på att jag kommer göra! Kul att höra från dig Erika! :)
Trackback
